0

Ögonen i kors

Torkan på bloggen ska helt klart ha ett slut. Dax att börja blogga ordentligt igen. 

Tyvärr är jag en materialist på vissa plan, och jag ogillar att min blogg inte har en egen domän, men att fixa de till denna bloggen läste jag mig till att de är ganska avancerat för ett icke data snille som mig. Men får helt enkelt skita i det och börja blogga som jag gjorde förr.

Det har varit en hel del på jobb fronten på sistone vilket inte leder till mindre hundträning men istället mindre bloggande och fotande. Men helt klart ska de bli bättring. 

Jag ska ut och tävla Luna snart igen, har dragit lite på de för att jag vill se att min hund är hel och frisk, då jag har operationen efter diskbråcket som kommer och spökar ibland, de blir som skov för henne. Inget jätte allvarligt om man ska tro på Luna, men i med att hon sällan eller näst intill aldrig visar smärta, så när hon visar lite har vi legat lite i viloläge. 

Men nu verkar de vara fint, men vi ska samtidigt till veterinären för att göra en dubbelkoll av ryggen och även hennes framparti. 

Träning går fint, som på räls faktiskt, inte så oväntat när det är Luna vi pratar om, tror inte den hunden har haft en kass och loj träning någonsin. 
Man ser ljuset och dem gnistrande ögonen när man beger sig ut för lite lydnads träning, i hennes ögon är det inte mycket som slår de.

Orca har börjat träna med hussen i familjen, ett försök för att dem ska hitta varandra och komma varandra närmare. Med lyckat resultat hittills och är det någon som kan tävla Orca så är det han, då han inte i närheten har så mkt nerver i sådana sammanhang som jag har. Situationen när jag och Orca nolla tandvisningen sitter som berget i ryggraden på mig, och Orca som är så påverkad av mitt känslospann visar de tydligt och vårat problem lyser som en strålande sol från klarblå himmel. 

Annars har de hunnits med promenader med syster och vänner, en del löparrundor och ett å annat spår mitt i all lydnads träning, självfallet en hel del dopp i de blå för dem fyrbenta när vädret inneburit värme och ljumna vindar. 

Funderat mycket på hundar i allmänhet och pratat timvis om dem fyrbenta och tanken på att skaffa en till. 

Vad vill jag ha? 

Varit inne mkt på en till aussie, näst intill bestämt mig för en till aussie nästa år, och vet exakt vem jag vill köpa av och frön vilken planerad kull. Det där med att lägga det en bit fram i tiden är bra för mig, det ger eftertänksamhet och jag hinner vrida å vända på tankarna. Allt för att jag ska komma på exakt vad jag vill ha, vad familjen vill ha med de inkluderat hela min familj som lever under samma tak som mig. 

Mycket eller nästan allt lutar nu åt en malamute istället. 

Varför? 

Jag vill ha en stabil hund, en robust frilufts kompis, en hund med en bra av och på knapp. En hund som vill jobba men en hund jag får höja i tempen en aning istället för att dämpa i all oändlighet. En hund som kan filtrera sin omgivning, en hund utan vakt. Resurs försvar är en annan femma men jag hoppar gärna av tåget då de vankas skällande och ett vaktande beteende. En familje hund som inte bara dör för mig utan för familjen i stora hela. Det ska funka fint med både matte och husse. Givetvis hänger mångt och mycket på träning och umgänge men jag vill ha dem grundstenarna som jag sedan kan bygga vidare på. 

Kan låta orimligt i mångas ögon då mina Intressen är lydnad och bruks, draget faller sig naturlig i val av en malamute men dem två förstnämnda inte. Men där kommer min erfarenhet in och spelar en stor roll. Av mina totalt sex malamuter jag ägt så har dem visat en enorm arbetsglädje i både lydnad och bruks. Dem kommer aldrig jobba för dig men helt klart med dig. Dem kommer aldrig ha det snabbaste läggandet i jämförelse med många andra presterande raser i dem sammanhangen, men de funkar alldeles utmärkt för mig. Missförstå mig rätt nu, men om någon skulle säga att dem har en aussie valp att erbjuda eller en malamute valp, och jag inte skulle få påverka vart valparna kommer ifrån, kennel, linjer mm så skulle jag alla dagar i veckan välja Malamuten, just för att jag känner att aussien är ojämn, med de sagt menar jag inte att det är en dålig ras men man köper mer grisen i säcken med risken för en hel del mer problem i mina ögon. Samtidigt ligger nog mycket i det för att aussien är en mer högtempad ras, med helt andra egenskaper. Men jag gillar att med rätt träning så kan du i många malamuter plocka fram just de jag eftersträvar och du har oftast inte alltid men av de jag sett en stabil och säker stomme. 
Sen har vi givetvis nackdelar.

I mina ögon så är den största deras enorma jaktinstinkt, dem drar mer än gärna på vilt, själkvart finns de undantag men de finns i dem flesta. De kan i mångt och mycket vara svåra att ha i större flockar, de krävs mer kunskap av dig som ägare på de viset, åldersskillnad, kön, typ av individ mm. Det gäller att tänka innan, de som kan vara en felfri flock utan störningar, kan bli när alla hundarna börja växa till sig och landa i sina vuxna skor. Det är ofta tuffa hundar med skin på näsan, men de krävs absolut ingen hård hand för de, ska du vara något så ska du vara mjuk, sansad och lugn. Du ska veta din beteende lära och när du tror du börjar haja kommer dem underbara malamuterna lära dig mer och mer för var dag som går.

I mitt tycke så kan människor leva med  många andra hundraser i 30 år medans en människa som lever med polarhundar i några år, besitter sedan en långt större kunskap om hundars beteende och flock dynamik än ägaren med många andra raser i 30 år. Givetvis finns det andra raser som funkar så med men ni förstår vad jag menar.

Dem är riktiga läromästare och det fascinerar mig, Malamuten som hund fascinerar mig. 
Jag har definitivt gjort mina tabbar i mitt ganska korta  men intensiva liv med hundar hittills men de finns få så grymma läromästare som en Alaskan Malamute.


Luna på kajkanten på Eriksberg










1

Förkastligt dåligt med bloggandet!

Då var de alldeles för längesedan jag bloggade. Lusten har nog allt funnits där men tiden att sätta sig har liksom inte infunnit sig och sen när det väl rullar på så inser jag vilket långt blogginlägg de skulle bli då de hänt massa kul och lite mindre kul saker på hundfronten. 

Jag har hunnit med malamuteveckan, en del drag har de blivit, men mest fokus har de varit på lydnad och freestyle. Vi har varit på kennelträff med Orcas familj men Luna var självklart med, en helg spenderades med god mat, goda vänner och en massa hundträning, allt från spår till special sök och även lydnad.

Hundarna har gått på som lok och förvånar mig från gång till gång.
Orca som har haft stora problem när jag krävt lite av henne i arbete och liksom lagt av, och gjort allt långsamt, har vuxit enormt på sista året. Så långt så att vi ska ta oss ut på tävlingbanan igen, men denna gång blir de freestyle för hela slanten. En matte som är lite mer avkopplad och därmed en väldigt lugn och ganska opåverkad Orca. Sen är de bara å se vad som händer på tävling men med Orca tror jag att de handlar om att nöta nöta och åter nöta. Att hon upprepade gånger får tävla så tillslut kommer hon över tröskeln. Men de är inget fel på arbetsmotorn och glädjen i hennes moment.

Omvänt lockand med Orca!



Orca med mig på jobbet i sitt nya svettband😘

Jag har också hunnit varit iväg till veterinären med Orca då hon börjar dricka hejdlöst mycket vatten igen, och under samma tidpunkt som sist i hennes skendräktighet. Pratade med veterinären idag, och utlåtande lät följande. 

" hennes värden efter en simulering dvs då man sänker kortisolvärdet i kroppen för att se hur snabbt de stiger och för att då se om hon ligger på rätt dos vetoryl som hon får för att hon har diagnosen cushing syndrom, är bara lite lite över gränsvärdet, därför ska hon inte gå på en högre dos då hon istället kan få en addisson kris. Dock visar indikationen att hon kanske inte alls har cushing utan att hon kanske just bara dricker mycket vatten efter löp och under skendräktigheten, därav ska Orca fortsätta på sin medecin och om drickandet upphör inom 14 dagar(vilket de redan börjat göra) så ska hon sluta sin medecin och så ska dem göra en ytterligare simulering efter 14 dagar och ligger hon då bara strax över gränsvärdet, så har hon inte cushing utan att drickandet sitter ihop med hennes löp. Därav ska jag bara salta maten under dessa perioder, ytterst lite för att balansera upp"

De intressanta i detta är att stämmer detta så inser jag att förra veterinär var alldeles för snabb med att sätta in medecin då de inte är en medecin man experimenterar med, och att hon istället skulle avvaktat lite och gjort en simulering ett tag efter hennes löp. Om de nu är så att hon inte har cushing är det jätte bra och en stor lättnad, men jag kan inte hjälpa att känna att de är otroligt dåligt att dem isåfall var så snabba med att sätta in denna typen av medecin och ställa en diagnos så snabbt. 
Veterinären jag pratade med idag, sa att hon hade kollat tillbaka på hennes journal och ser att värdena på allt är så lite förhöjda att indikationen att så inte är fallet är ganska stort. Känns mindre kul att jag då medicinerat henne med vetoryl och även lagt enormt mycket pengar på flera simuleringar och medecin. Sen är huvudsaken att Orca är frisk och pengar är inget värt och jag skulle lägga en förmögenhet på henne och även Luna, men kan inte riktigt undgå känslan av att dem varit snabba och verkligen förhastat sig med att ställa en diagnos. 

Luna då? 

Luna var den som hängde med på malamuteveckan och där fick jag en genomgång av henne av en tjej från Åre rehab, då Luna visat känningar på höger framben vid bogen och även från och till  visat smärta i ryggen genom avlastning så som att hon börjat passa desto mer som gångart.

De visa sig att hon är inflammerad i ryggen och att de antingen är ett nytt diskbråck på gång alt spondolos. Och att hon även har skadat bogen alt har atros i en led på höger framben. 

Ganska orolig matte och fundersam över nästa steg. Vi har tagit de lugnt med springrundor sen dess och försökt anpassa för hennes rygg samtidigt som hon måste röra sig för att vara i stillhet är ingen hjälp enligt tjejen som kände igenom henne. Så snart ska Luna till västra djursjukhuset för en genomgång och möjligtvis en röntgen om de behövs. För att kunna lägga upp en bra rehab och friskvårds plan för henne. Luna fyller 9 år i år och jag har bestämt mig för att göra allt i rehab form men jag tänker inte utsätta henne för mer stora operationer då hon redan gått igenom så många operationer av stor art. 

När de kommer till lydnaden tickar de på som en klocka. Hon går bara från klarhet och klarhet. 

Vi hade två långa år av träning av träapporten innan hon ville gripa den,men en dag efter 8 veckor i stillhet efter rehaben för hennes operation 2010 för diskbråcket vart hon så uttråkad så hon lyfte upp apporten medans jag skulle hugga tänderna i en semla. Glädjen hos mig då gick inte att ta fel på och semlan den fick Luna❤️ Snacka om belöning och idag när Luna ser apporten tar hon den med glädje och ser väl en stor semla framför sig😊👌

Så i söndags var vi ett gäng som träna hund i Floda och jag gör första gången testade metallen och har lite fasat för de och undrat om hon ens skulle vilja ta den, nedan har ni resultatet.


Jag sträckte fram apporten och Luna tog, väldigt glad matte som jublade och är väldigt nöjd att Alicia fångade de på bild! Underbara hund!

Luna och jag i FF 
Foto: Alicia 



Bästa vovve med träapporten! 
Foto; Alicia 

Snart snart är de tävlingsdax igen!

1

Den ylande Malamuten!

Min kära Luna är 8 år och under 2014 blir hon 9 år, vill bara bromsa tiden lite!


Luna har den senaste veckan börjat yla när hon är ensam hemma, visst har de känt tidigare i hennes liv, om jag lämnar henne ensam hemma utan Orca kan hon börja yla, och om jag någon enstaka gång försovit mig och vart tvungen att gå en kortare 20 min promenad och sen lämna hundarna för en klippning eller två, då har hon också kunnat börja yla, men aldrig om hon fått de hon behöver.
Jag lämnar mina hundar väldigt korta stunder på dagen. Mitt jobb ligger i samma bostadshus som jag bor. Så har jag ett håll på dagen så sticker jag hem till dem. Dem är aldrig ensamma med än 6 timmar om dagen, och dem motioneras och tränas enormt mycket allt från fysisk träning till mentalträning. 

Igår var jag ute på en långpromenad i skogen på morgonen och sen åkte på ett ärende som tog ca 40 min, då yla hon inte, anledningen till att jag vet är för att jag ringer till min hemtelefon innan jag går så jag hör via mobilen. 

När jag åter kom hem så spendera vi med gos och kel och  kloklippning och även borstning. Sen tog jag med dem ut och sprang 7 km. Väl hemma så laga jag lite käk efter ett tag fick hundarna lunch, sen stack jag ner till jobbet. 
Det tog ca 10 min, så börja hon yla. I med att jag bor i lägenhet så kam jag inte låta henne yla å liksom vänta ut henne. Så jag for upp, sa till henne att lägga av och att hon skulle gå och lägga sig. Ner till jobbet igen, och det tog denna gången 20 min och hon börja yla igen. Så jag for upp igen, tur att jag har så hundkära kunder som förstår precis:)

Jag sa till henne och när jag väl öppnar dörren syns de på hela henne att hon vet att hon inte får göra så. Ner igen, 
Sen vart de inget mer under dem fyra timmarna jag lämna dem. Orca låter aldrig och hakar heller inte på henne ylande. Jag ställer mig lite funderandes på varför?

Jag är fullt med medveten om att hon måste få sitt och vara trött och nöjd när jag lämnar henne. Men de får hon och ändå har hon börjat med detta. Visst kan jag ha med henne till jobbet men jag vill inte ösa vatten på på problemet. Får hon vara med hela tiden, så är sannolikheten stor att jag inte ens kan åka på en bio eller liknande och hon kommer yla. Så gott folk, har ni några idéer vad jag kan göra, hur jag ska lösa detta. Jag kan inte låta henne yla en liten stund för att sen sluta för då kommer grannarna bli sura. Sen funderar jag på vad de kan bero på, ålder? Kan de förändra? 

Nu ska jag och hundarna ut i snön! 
Ha en skön dag.