0

Ögonen i kors

Torkan på bloggen ska helt klart ha ett slut. Dax att börja blogga ordentligt igen. 

Tyvärr är jag en materialist på vissa plan, och jag ogillar att min blogg inte har en egen domän, men att fixa de till denna bloggen läste jag mig till att de är ganska avancerat för ett icke data snille som mig. Men får helt enkelt skita i det och börja blogga som jag gjorde förr.

Det har varit en hel del på jobb fronten på sistone vilket inte leder till mindre hundträning men istället mindre bloggande och fotande. Men helt klart ska de bli bättring. 

Jag ska ut och tävla Luna snart igen, har dragit lite på de för att jag vill se att min hund är hel och frisk, då jag har operationen efter diskbråcket som kommer och spökar ibland, de blir som skov för henne. Inget jätte allvarligt om man ska tro på Luna, men i med att hon sällan eller näst intill aldrig visar smärta, så när hon visar lite har vi legat lite i viloläge. 

Men nu verkar de vara fint, men vi ska samtidigt till veterinären för att göra en dubbelkoll av ryggen och även hennes framparti. 

Träning går fint, som på räls faktiskt, inte så oväntat när det är Luna vi pratar om, tror inte den hunden har haft en kass och loj träning någonsin. 
Man ser ljuset och dem gnistrande ögonen när man beger sig ut för lite lydnads träning, i hennes ögon är det inte mycket som slår de.

Orca har börjat träna med hussen i familjen, ett försök för att dem ska hitta varandra och komma varandra närmare. Med lyckat resultat hittills och är det någon som kan tävla Orca så är det han, då han inte i närheten har så mkt nerver i sådana sammanhang som jag har. Situationen när jag och Orca nolla tandvisningen sitter som berget i ryggraden på mig, och Orca som är så påverkad av mitt känslospann visar de tydligt och vårat problem lyser som en strålande sol från klarblå himmel. 

Annars har de hunnits med promenader med syster och vänner, en del löparrundor och ett å annat spår mitt i all lydnads träning, självfallet en hel del dopp i de blå för dem fyrbenta när vädret inneburit värme och ljumna vindar. 

Funderat mycket på hundar i allmänhet och pratat timvis om dem fyrbenta och tanken på att skaffa en till. 

Vad vill jag ha? 

Varit inne mkt på en till aussie, näst intill bestämt mig för en till aussie nästa år, och vet exakt vem jag vill köpa av och frön vilken planerad kull. Det där med att lägga det en bit fram i tiden är bra för mig, det ger eftertänksamhet och jag hinner vrida å vända på tankarna. Allt för att jag ska komma på exakt vad jag vill ha, vad familjen vill ha med de inkluderat hela min familj som lever under samma tak som mig. 

Mycket eller nästan allt lutar nu åt en malamute istället. 

Varför? 

Jag vill ha en stabil hund, en robust frilufts kompis, en hund med en bra av och på knapp. En hund som vill jobba men en hund jag får höja i tempen en aning istället för att dämpa i all oändlighet. En hund som kan filtrera sin omgivning, en hund utan vakt. Resurs försvar är en annan femma men jag hoppar gärna av tåget då de vankas skällande och ett vaktande beteende. En familje hund som inte bara dör för mig utan för familjen i stora hela. Det ska funka fint med både matte och husse. Givetvis hänger mångt och mycket på träning och umgänge men jag vill ha dem grundstenarna som jag sedan kan bygga vidare på. 

Kan låta orimligt i mångas ögon då mina Intressen är lydnad och bruks, draget faller sig naturlig i val av en malamute men dem två förstnämnda inte. Men där kommer min erfarenhet in och spelar en stor roll. Av mina totalt sex malamuter jag ägt så har dem visat en enorm arbetsglädje i både lydnad och bruks. Dem kommer aldrig jobba för dig men helt klart med dig. Dem kommer aldrig ha det snabbaste läggandet i jämförelse med många andra presterande raser i dem sammanhangen, men de funkar alldeles utmärkt för mig. Missförstå mig rätt nu, men om någon skulle säga att dem har en aussie valp att erbjuda eller en malamute valp, och jag inte skulle få påverka vart valparna kommer ifrån, kennel, linjer mm så skulle jag alla dagar i veckan välja Malamuten, just för att jag känner att aussien är ojämn, med de sagt menar jag inte att det är en dålig ras men man köper mer grisen i säcken med risken för en hel del mer problem i mina ögon. Samtidigt ligger nog mycket i det för att aussien är en mer högtempad ras, med helt andra egenskaper. Men jag gillar att med rätt träning så kan du i många malamuter plocka fram just de jag eftersträvar och du har oftast inte alltid men av de jag sett en stabil och säker stomme. 
Sen har vi givetvis nackdelar.

I mina ögon så är den största deras enorma jaktinstinkt, dem drar mer än gärna på vilt, själkvart finns de undantag men de finns i dem flesta. De kan i mångt och mycket vara svåra att ha i större flockar, de krävs mer kunskap av dig som ägare på de viset, åldersskillnad, kön, typ av individ mm. Det gäller att tänka innan, de som kan vara en felfri flock utan störningar, kan bli när alla hundarna börja växa till sig och landa i sina vuxna skor. Det är ofta tuffa hundar med skin på näsan, men de krävs absolut ingen hård hand för de, ska du vara något så ska du vara mjuk, sansad och lugn. Du ska veta din beteende lära och när du tror du börjar haja kommer dem underbara malamuterna lära dig mer och mer för var dag som går.

I mitt tycke så kan människor leva med  många andra hundraser i 30 år medans en människa som lever med polarhundar i några år, besitter sedan en långt större kunskap om hundars beteende och flock dynamik än ägaren med många andra raser i 30 år. Givetvis finns det andra raser som funkar så med men ni förstår vad jag menar.

Dem är riktiga läromästare och det fascinerar mig, Malamuten som hund fascinerar mig. 
Jag har definitivt gjort mina tabbar i mitt ganska korta  men intensiva liv med hundar hittills men de finns få så grymma läromästare som en Alaskan Malamute.


Luna på kajkanten på Eriksberg